I mormors syrum doftade det av ylle och pelargoner och det knarrade hemtrevligt i golvet och symaskinen brummade i hela huset. Morfar ropade från köket när maten var klar och jag sprang ner medan symaskinens muller övergick i en mjuk vibrerande ton som avtog i styrka medan jag snurrade runt framför morfar i en klänning som mormor sytt till mig. Han sa att jag var finast i världen och mormor sa att jag var hennes hjärtegull och jag ville aldrig att de där dagarna skulle ta slut.
.
.
Morfar dog för 17 år sedan medan jag kramade honom och min lilla bebis på samma gång. För fem år sedan dog min mormor och huset där pelargonerna alltid blommade och doftade, där morfar odlade rosor i trädgården och mormor sydde klänningar och kjolar i ateljén, försvann ur mitt liv.
.
Så vackra mormorssaker du har, sa du när du hälsade på mig, då för länge sedan när vi bodde i varsitt hus. Jag tycker mormorssaker är ett fint ord. Och jag tycker om mina mormorssaker. Jag bakar kakor i mormors formar, jag serverar mat på hennes porslin och vin i hennes glas, jag syr med hennes trådar och tyger och klipper med hennes sax och speglar mig i hennes spegel.
.
Den sista gången jag var i huset där jag alltid kände mig vacker och välkommen vände jag mig om just innan jag gick ut ur det tomma syrummet. Då låg ett kort på golvet som jag aldrig sett och inte har en aning om hur det hamnade där. Jag lyfte upp det och läste Undertecknad öppnar den 1 februari 1938 syateljé. Undertecknad var min mormor och kortet tog jag med mig hem när jag körde mellan tårar och snöflingor. Nu finns det hos mig, tillsammans med fotografiet där mormor sitter på huk i sin ateljé och nålar upp en fåll åt en kund. För snart hundra år sedan. Det är så märkligt att något så långt bort kan kännas så nära.
.
Fållen har släppt på yllekappan mormor sydde till det barnet som var jag och jag ska laga den. Jag älskar tyngden i den gröna fodrade yllekappan och minnena av min hand i morfars på väg till Dramaten de där mörka vinterkvällarna, mormors parfym och guldhalsband. Jag hade ny veckad kjol, den gröna kappan och där inne var det magiskt. Ord och röster, ljus och rörelse men allting vackert, även det fula och luften full av känslor sedan tunnelbanan hem.
.
.
Kanske lossade fållen när jag tog med min dotter på teater för många år sedan. I fickan hittar jag ett karamellpapper och känner minnet av den lilla handen i min.
.
.
Det var länge sedan min vackraste klänning passade mig. Jag kanske var 4 år. Jag minns när jag inte hade sett den på länge och mamma hängde fram den igen. Jag minns hur varm och glad jag blev för att jag skulle få ha världens vackraste klänning på mig igen. Jag minns hur jag snurrade runt, runt och kände mig fin. Jag minns att jag stoppade handen i fickan och hittade en röd liten armbandsklocka i plast som jag saknat så länge. Jag minns hur det kändes att trä den på armen igen.
Min dotter hade klänningen när hon var liten och hon snurrade runt precis som jag och kände sig fin. Med vita strumpor och lackskor.
.
