Det finns ju mer eller mindre smickrande stunder i livet. Jag tycker det är lätt att tänka att det inte spelar så stor roll hur jag ser ut, jag kan lätt få för mig att jag inte är fåfäng. Som att fåfäng är en svordom ungefär. Jag skrotar ju oftast runt hemma barfota eller i gummistövlar och stickad tröja. Jag kan ju gå osminkad på stan. Det händer att jag glömmer se mig i spegeln innan jag åker hemifrån. Men när håret växt ut så att det är en rand av fel färg längst uppe på huvudet, eller rätt färg och resten är fel, beroende på hur man ser det, då känns det inte så kul. Då vill jag huka mig eller gömmer mig eller ha mössa eller turban eller sjalett eller något annat på huvudet om jag ska gå ut. Helst hjälm också. Som att jag blir sårbar av min hårfulhet. Skämshår. Dagar då jag känner mig fin går allt lättare. Om jag känner mig snygg i håret till exempel, så går jag snyggare, skrattar mer och pratar mer. Jag är alltså fåfäng. Vilket jag tror att de flesta är fast på olika vis. Jag tror att jag och många andra ibland fått för oss att fåfängan korrelerar med intelligensen när de i själva verket inte alls behöver ha med varandra att göra.
Jag framstår antagligen som smartare om jag skriver ett inlägg om politik och ensamkommande flyktingbarn än om jag som nu skriver en lång harrang om mitt hår. Men jag tänker att jag kan faktiskt göra både och. Och kanske vill ni också läsa både och.
.
.
Nu kan jag erkänna att jag är fåfäng och att jag vill vara fin i håret. Men jag vill att det ska se naturligt ut och det tycker jag inte att det gjort på ett tag. Den här bilden är från i våras, i april. Sen finns det nästan inte en enda bild på mig mellan april och juli. Jag var så trött på mitt hår. Det var randigt på fel ledd, ljust på hjässan och för mörkt på sidorna och ännu ljusare i topparna. Sönderfärgat. Och jag som aldrig gillat att färga håret med annat än henna. Det började bli för mörkt mot min hud också. Jag tror att när håret börjar bli grått förändras ofta huden på samma gång. För att passa bättre till det gråa. Det ser så hårt ut med för mörkt hår mot hud som åldras.
.
.
Den här bilden är från 2009. Jag hennade håret och det hade jag gjort i 15 år. Jag fick aldrig någon utväxt eftersom det var så likt min naturliga hårfärg och jag hade inte blivit gråhårig än. Hennan fungerade som en inpackning och jag tyckte mer om att ha örter, ägg och olivolja i håret än kemikalier.
.
.
Den här bilden på mig och min syster är från 2010. Mitt hår började bli ganska slitet men var fortfarande rött, som jag kände mig hemma i.
.
.
2011 gifte vi oss och efter Dennis hjärtinfarkt och allt annat jobbigt som hände märkte jag att jag snabbt blev gråhårig där håret växte ut. Hennan fungerade inte längre, för den gjorde det gråa morotsfärgat och resten rött och jag ville inte ha tvärrandigt hår. Jag ville inte heller ha en grå rand uppe på huvudet så jag lät färga håret i något slags mörkrött som blev mer syntetiskt förstås men jag trivdes ett tag med det även om det kändes lite för mörkt.
.
.
Den här bilden är från 2012 när jag väntade Mio.
Håret växte ut fort och jag måste färga ofta, efter två-tre veckor hade jag en markant silverrand uppe på huvudet och jag tröttnade på att stå med hakan i vädret för att det inte skulle synas. Jag kände också att det var för mörkt och för lila, jag ville ha naturligt rödbrunt.
.
.
Sommaren 2014 blev det som jag ville, ljusare och mer naturligt brunt men det växte fortfarande ut lika fort och jag måste färga ofta för att kunna visa mig bland folk utan att må dåligt.
.
.
Det kändes så töntigt att vara beroende av hårfärg.
.
.
Den här bilden är från i vintras. Varje gång jag kom från frisören kände jag mig jättefin. I en vecka eller nästan två. Sen var det dags igen. Och ibland blev det för mörkt och ibland blev det bra och så småningom blev det randigt. På fel ledd.
.
.
Jag började drömma om mitt långa silverhår som jag bestämde att jag skulle ha en dag. Jag tycker det är så fint med långt silverhår. Jag var bara lite osäker på hur vägen dit skulle se ut. Och på om jag var redo? Klippa av allt och låta det växa ut igen under en peruk? Jag började förstå varför så många kvinnor i min ålder klipper korta och lättskötta frisyrer. Men jag vägrar. Jag vill ha långt hår. Så blev jag sjuk och måste operera bort livmodern på grund av ett förstadium till cancer. Jag skulle både hantera att plötsligt aldrig mer kunna få barn och att mitt knä och min rygg gick sönder så att jag både fysiskt och psykiskt kände mig ganska gammal. Jag gillar gammal men jag kände mig gammal bara på det sjuka och slitna viset. Därför var jag inte riktigt redo för grått hår på samma gång. Jag behövde komma ikapp mig själv. Hallå, jag är ju bara 45 år!
.
.
Det här är en av de sista bilderna på mig som mörkhårig. Från april. Sen orkade jag inte göra något åt utväxten som började bli flera centimeter och jag gick mest runt i mössa och aktade mig för kameror första halvan av sommaren. Sen råkade jag träffa en frisör som jag skämdes ännu mer för än för andra eftersom hon säkert undrade hur någon kunde gå runt med så konstigt hår som jag. Men det visade sig att hon hade en långsiktig plan för hur jag ska kunna få mitt naturliga silverhår.
.
.
Så nu har mitt röda hennahår gått från rött till mörkt till ljust. På den här bilden från 2009 är Viggo 8 år. Nu är han 14 och åker skateboard men kramas lika hårt som då fast han håller på att växa om mig på längden.
.
.
Jag vill vara fin i håret mer än en vecka då och då när jag haft råd att gå till frisören. Så i juli färgades mitt hår av med nya kemikalier men det är ju som sagt en långsiktig plan. Sen gjordes hårbotten mörk det lades i massormassor av ljusa slingor.
.
.
Den här bilden är från Gotland i augusti när det gått tre-fyra veckor och mitt hår ser nästan precis ut som Dennis naturliga hår fast det börjat växa ut. Det var många år sedan jag velat vara med på en bild tre-fyra veckor efter en färgning. Nu har jag tagit nästa steg, fått lite ljusare hårbotten och nya ännu ljusare slingor. I oktober är det dags för det tredje steget med kallare, lite silveraktiga slingor som kan gå ihop med mina egna. Det känns både ovant och spännande och oåterkalleligt. Men det är lika bra att göra något bra av hela grejen. Så nu delar jag med mig av min väg mot det långa silverhåret.
.
